Ledsen

Jaha såhär några dagar efter det jobbiga beskedet, så orkar jag skriva och förklara.

Som ni vet så plockades 9 ägg ut, var av 6 blev befruktade.

Vi åkte ner till kliniken lördag morgon och hade tid 11.10 för insättning. Vi var förväntansfulla eftersom deras teknik hade gått så mycket framåt och vi 

hade nästan litat på att några ägg skulle gå till frysen denna gång pga av det. Vår dotter på 16 månader var med oss, då insättning bara tar runt 15min.

Dom fick dock vänta utanför bl.a av hygienska skäl :) 

Så jag togs ensam emot av samma doktor som gjorde äggplocket, och hon började gå igenom vad som hade gjorts under behandlingen, och sedan kolla på våra 6 ägg via datorn. Sen log hon och sa ja, det var ju konstigt. Så många som fallet bort under tidens gång, jag förstod ingenting och visste inte vad jag skulle säga då hon sa det på ett sånt "muntert" sätt. Sen började hon högt räkna hur många som var döda. 1 - 2 - 3 - 4 - 5 

Jaha det var ju jätte konstigt sa hon, det hör inte till vanligheten, men jag ser ju att det var i stort sätt likadant förra gången. Sen konstaterade hon att det måste vara något mer fel på antingen spermier eller ägg än vad som konstaterats hittils i vår situation och vad som kom fram under utredningen. Sen var det inte mer med det, utan självklart skulle vi sätta in det sista levande ägget, som hon även berätta att det var lite långsamt i utvecklingen och inte var ett "topp ägg" 

Hon visade mig bild på cellen som skulle sättas in. Då sa hon att det var i exakt samma stadie som Thea var i då  hon sattes in så det "kan ju gå"

Och min hjärna gjorde såklart om hennes ord till, det är inte så troligt, thea var ett undantag men under sker.

Hon förde in ägget via en kateter och visade mig på ultraljud en liten vit prick som nu låg i min livmoder. Sen var det bara åka hem ta det lungt och tänka possitva tankar. Jag var totalt 0 ställD, nästan som om jag hamla in någon sorts halv koma. 

Vi åkte hem och sen var jag deppig och ledsen och frånvarande, jag lixom förstod inte riktigt.

Tankarna på att försöket redan misslyckats och hur vi ska kunna ha råd med ett nytt försök började redan nu snurra, Vad ska vi göra sälja allt vi har?...

Morgonen efter var jag halvt död. kännde mig som i en dimma, hörde inget, orkarde inte tänka, såg inget.

Min sambo försökte uppmuntra och hjälpa mig tänka possitivt och efter mycket om och men, med hjälp till påklädning så åkte jag och thea med honom på jobb för att slippa tänka. Innan vi åkte krama min sambo mig och jag släppte ut massa känslor och grät, thea mitt lilla hjärta kom också och ville krama sin mamma då.

Den ungen är fantastisk, och såklart så försöker vi se till att hon inte drabbas alls utav dessa försök å känslo svängar, men att visa henne att mamma också kan gråta tror vi inte var fel. 

Iallafall hjälpte det att komma ifrån och fokusera lite på annat. 

Idag känns det lite bättre men inte helt 100 såklart långt där ifrån. Idag är jag inte så ledsen utan mest arg, arg på det mesta :) 

Många känslo stadier ska man gå igenom i de svåra stunderna...

Men att svårigheter skulle göra att man blir starkare och klarar mer har jag slutat tro på, då borde jag ju varit superkvinnan för länge sedan :)

Iallafall så behöver jag nu sälja 700 armband på 1 månad  :P haha så kom å köp :) (Blandad ironi)

livet e fasen inte enkelt.

Nu ska jag iallafall koppla bort lite och fokusera på den bebis jag har å hämta henne på dagis :) tror hon haft en jätte rolig dag och det ska jag fortsätta ge henne <3

MEN JA DET FINNS EN PYTTE LITEN CHANS OCH JAG BEHÖVER ERA BÖNER OM ATT DET LILLA (HALVBRA) ÄGGET FORTFARANDER LEVER I MIN MAGE <3

kram